Avgifter/taxa

Om en fastighet ingår i verksamhetsområdet till vilket ett antal vattentjänster är knutna och huvudmannen har upprättat en förbindelsepunkt som också har blivit förmedlad, är fastighetsägaren skyldig att betala anslutningsavgifter, och andra avgifter enligt taxa, om inte fastighetsägaren kan tillgodose sitt behov bättre genom sin egen anläggning. Detta har prövats ett antal gånger av Statens VA-nämnd och det har hittills inte funnits någon enskild spillvattenanläggning som har ansetts bättre än den allmänna anläggningen.

När det gäller vatten ser rättspraxis lite annorlunda ut då det inte är helt ovanligt att fastighetsägare med egna vattenkällor faktiskt har ett bättre vatten än vad huvudmannen har. Fastighetsägaren får då bevisa detta genom att visa resultat från vattenprover samt visa att det är god tillgång på vattnet i vattenkällan. Kan fastighetsägaren visa detta, kan huvudmannen inte kräva några avgifter för den vattentjänsten.

Det samma gäller dagvatten. Det kan finnas enstaka fastigheter som på grund av fastighetens läge eller andra förutsättningar kan tillgodose sitt behov av dagvattenavledning bättre genom att exempelvis släppa sitt dagvatten till ett närliggande vattendrag eller liknande.

Fastigheten ska vara belägen inom den allmänna VA-anläggningens verksamhetsområde, behöva vatten och/eller avlopp och behovet kan inte med större fördel tillgodoses på annat sätt, huvudmannen har upprättat förbindelsepunkt eller ordnat anordning och underrättat fastighetsägaren därom.

En fastighet som ligger inom ett verksamhetsområde där vissa vattentjänster ingår, kan inte säga upp sitt abonnemang eftersom avgiftsskyldigheten är kopplad till att kommunfullmäktige har gjort en bedömning att fastigheten har ett långsiktigt behov av vissa vattentjänster oavsett vad nuvarande ägare anser sig ha behov av. Fastighetsägaren kan begära att vattnet stängs av och att vattenmätaren tas ned på grund av att huset ska kallställas eller liknande, men avgiftsskyldigheten kvarstår.

Dagvattenavledning från fastighetsmark (Df) kan tas ut där förbindelsepunkt är upprättad och förmedlad i de fall de sker via en servisledning. Har huvudmannen ordnat med avledning av dagvatten från fastigheter utan att lägga en servis till fastigheten, genom något lokalt omhändertagande av dagvatten utanför fastigheten, och fastighetsägaren är informerad om detta, så får en avgift tas ut för detta. Avgiften är samma oberoende av den tekniska lösningen.

Dagvattenavledning från allmän platsmark, exempelvis gator, torg och parker, får tas ut av fastighetsägarna och allmän platsmarkhållarna, som har nytta av avvattningen, när anläggning är på plats och huvudmannen har meddelat att dagvattnet omhändertas genom den allmänna anläggningen. Det behöver inte finnas exempelvis rännstensbrunnar i alla gator för att fastighetsägarna eller allmän platsmarkhållaren, ska vara avgiftsskyldig. Om området, torget eller parken i stort avvattnas via den allmänna anläggningen, så kan huvudmannen kräva avgifter.

Om det kan konstateras att fastigheten har behov av dagvattentjänsten, kan man gå vidare till frågan om huruvida fastighetsägaren genom egen anordning kan tillgodose behovet på ett bättre sätt och därmed slippa avgiftsskyldighet. Nu övergår bevisbördan på fastighetsägaren som genom lämplig utredning har att visa att fördelarna med den egna anläggningen överträffar den allmännas VA-lösning.

Om det, på grund av exempelvis förtätning eller allmänna förhållanden, finns problem med översvämningar eller högt grundvatten är det inte säkert att fastighetens egna stenkistor eller möjlighet till infiltration anses tillgodose behovet av avledning på bästa sätt. Enligt praxis har avledning till stenkista bedömts ha en negativ inverkan på vattenförhållandena i området. Det har konstaterats att, även om vattnet från mark- och takytor kan förväntas infiltreras, påverkas grundvattennivån och därmed också indirekt belastningen på dagvattenledningen. I ett fall där en pump krävdes för bortledande via den allmänna anläggningen hävdade fastighetsägaren att detta varken var det bästa eller miljövänligaste sättet för dagvattenhantering. Domstolen tyckte att fastighetsägarna därmed hade visat att deras egen lösning hade sådana kvaliteter att omhändertagandet av tak- och dränvatten med större fördel kunde tillämpas.

Obebyggda fastigheters avgiftsskyldighet kan bedömas som om de vore bebyggda enligt detaljplanen, det är således kopplat till vad fastigheten ska användas till. Det är då också viktigt att det tydligt står i taxan att den gäller obebyggda fastigheter också. Om en obebyggd fastighet inom detaljplan, avsedd för bebyggelse, används till något annat under tiden innan den bebyggs så kan huvudmannen ändå ta betalt som om den vore bebyggd. Finns det inga bestämmelser om obebyggda fastigheter i taxan, bör det vara fullt möjligt att se fastigheten som anlagd, och koppla nyttan av den allmänna anläggningen till annan fastighet. Problem kan dock uppstå den dagen fastigheten bebyggs och det då blir en annan koppling av nyttan. 

För det första måste det konstateras att läckaget har varit dolt, det vill säga inte känt för fastighetsägaren och att det nu är åtgärdat.

Det finns två sätt att räkna fram hur mycket fastighetsägaren ska betala. Det första sättet är att överförbrukningen (Ö) nedsätts med 50 procent. När normalförbrukningen (N) har bestämts räknas den bort från total förbrukning. Det som blir kvar måste överstiga normalförbrukningen och minst vara 100 kubikmeter. Överskjutande mängd är överförbrukningen. Denna delas sedan på hälften. Maximal mängd vatten som ska betalas som överförbrukning är 5 x normalförbrukning. Överförbrukning i detta första exempel sammanfattas med följande formel:

Det andra sättet att räkna fram avgiften på kan sammanfattas med nedanstående formler:

Frågor om möjligheten att ta ut anläggningsavgift vid avstyckning från en sedan tidigare till den allmänna VA-anläggningen ansluten fastighet är ständigt återkommande och har även historiskt sett utgjort en stor del av VA-nämndens avgöranden. Även om rättsfrågan därmed numera får anses förhållandevis väldokumenterad finns det anledning att utifrån praxis närmare diskutera i vilka situationer anläggningsavgift får respektive inte får tas ut.

Till att börja med måste slås fast att förutsättningarna för att kunna ta ut avgift vid avstyckning till stor del beror på kommunens taxekonstruktion och att avgiftsuttag förutsätter taxestöd. Vattentjänstlagen innehåller inte någon regel som förbjuder uttag vid enbart ändrad fastighetsindelning. De begränsningar som föreligger beror alltså i huvudsak på antingen begränsningar i VA-taxan som förhindrar ytterligare avgiftsuttag eller på att de parametrar som taxan lägger till grund för avgiftsberäkningen får anses beaktade redan vid stamfastighetens anslutning.

Vid större fastighetsombildningar (exempelvis sådana som drabbade Klarakvarteren i Stockholm för några årtionden sen) torde det vara klart att huvudmannen kan ta ut nya engångsavgifter av de nybildade fastigheterna trots att de fastigheter som tidigare funnits där etablerat en användningsrätt till VA-anläggningen. 

Vid mindre fastighetsombildningar, samt vid nybildning av fastighet, måste i allmänhet hänsyn tas till vad som tidigare erlagts eller får anses ha erlagts för de fastighetsdelar som ingår i de nybildade fastigheterna. Grundregeln får här sägas
vara att ytterligare avgift endast får tas ut i den mån nyttan för den nybildade fastigheten ökar och de avgiftsfaktorer som avses påföras inte kan anses beaktade genom ursprungsfastighetens anslutning.

Tilläggsavgift i form av till exempel tomtyteavgift eller lägenhetsavgift vid ökad bebyggelse samt särskild kostnad som uppstår, exempelvis för ny servis, får tas ut.

Huvudmannens fordring på en privatperson betecknas som en kundfordran enligt Preskriptionslagen 2 §. För kundfordringar är preskriptionstiden 3 år. Huvudmannens fordring däremot på en juridisk person som är brukare har den ordinarie preskriptionstiden på 10 år. Fordringar på huvudmannen har också den ordinarie preskriptionstiden på 10 år.

För att få ta ut påminnelseavgift krävs det att huvudmannen och fastighetsägaren har tecknat avtal därom. Att införa det i en taxa kan inte likställas vid att avtal har tecknats eftersom ett avtal kräver att två eller flera parter är överens om innehållet. Däremot finns möjligheten att lägga till bestämmelse om påminnelseavgift när avtal träffas med kunder utanför verksamhetsområdet, eller för andra tjänster som inte kan ses som vattentjänster och som inte är bestämda i taxa.

För att huvudmannen ska vara skyldig att upprätta en avbetalningsplan för anläggningsavgiften så krävs det att avgiften är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft och andra omständigheter. Denna regel vänder sig endast till privatpersoner och endast till de fastighetsägare som inte ska betala avgiften i samband med nybyggnation.

En avgift är betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft när den är större än taxeringsvärdet. Det räcker dock inte som förutsättning utan fastighetsägaren ska också sakna den betalningsförmåga som är kopplad till avgiftens storlek. I den juridiska praxisen finns exempel där VA-nämnden har ansett att pensionärer och studenter som lever på begränsade medel har saknat den betalningsförmåga som krävs för att kunna betala en sådan stor avgift. Enligt propositionen så är denna regel tänkt att användas mycket restriktivt, eftersom både fastighetens ekonomiska bärkraft ska vara låg samtidigt som fastighetsägaren har låg betalningsförmåga.

Huvudmannen har inte rätt att ta ut några avgifter förrän förbindelsepunkten är upprättad och förmedlad samt att anläggningen är klar att användas. Det är alltid den taxa som gäller den dagen förmedlandet sker, som huvudmannen ska använda för att räkna ut anslutningsavgiften. Det finns ingen möjlighet att förskottsbetala eller skicka ut fakturor på förbindelsepunkter som inte finns bara för att få en annan anslutningsavgift. Det spelar ingen rolla att enskilda tjänstemän skriftligt har lovat detta. Det finns många avgöranden från Statens VA-nämnd där nämnden gång efter annan har avslagit begäran från fastighetsägare att få betala en annan avgift än den som gällde när förbindelsepunkten blev förmedlad.

Detta till trots bör det sägas att huvudmannen är skyldig att vid alla tillfällen ha en uppdaterad taxa med rätt avgiftsnivåer, just för att det hela tiden ska täcka de kostnader som huvudmannen har och på så sätt minska avgiftsskillnaderna från ett år till ett annat.

Ett antal villkor måste vara uppfyllda för att huvudmannen ska få stänga av vattnet till en fastighetsägare. Fastighetsägaren måste ha försummat sin skyldighet att betala avgifter, eller i övrigt försummat sina skyldigheter enligt vattentjänstlagen. Försummelsen ska vara väsentlig och huvudmannen måste skriftligen ha uppmanat fastighetsägaren att vidta rättelse och gett fastighetsägaren skälig tid att vidta rättelse.

Om fastighetsägaren trots påminnelse och trots skälig tid att betala in det denne är skyldig huvudmannen ändå inte betalar, får huvudmannen stänga av vattnet. Innan avstängning sker måste huvudmannen försäkra sig om att det inte medför olägenheter för människors hälsa. Att det innebär en olägenhet i sig är inget som huvudmannen måste ta hänsyn till utan det ska vara kopplat till hälsan. Skälig tid att vidta rättelse är inte tidsatt i lagstiftningen, men cirka två veckor kan anses vara skälig tid. Huvudmannen måste ge fastighetsägaren tillgång till vatten på något sätt, antingen genom att hänvisa till ett tappställe inom gångavstånd eller genom att ställa ut en tank med vatten.

Det finns laglig möjlighet att stänga av vattnet för annat än bristande betalning. Försummelsen måste då vara väsentlig och när vattnet stängs av bör fastighetsägaren rimligtvis kunna vidta rättelse ganska snart för att få sitt vatten påslaget igen. Det kan därför vara svårt att använda det som en åtgärd för att få till stånd exempelvis omkoppling eller sanering av serviser. I de fallen kan det vara mer lämpligt att begära prövning i Statens VA-nämnd som kan avgöra att fastighetsägaren måste vidta rättelse i en viss fråga och även förena föreläggandet med vite.

Eftersom det i ett sådant fall inte går att tillgripa avstängning (som vid vattenförsörjning) på något sätt som påtryckningsmedel, så återstår vägen via kronofogde. 

Huvudmannen kan begära hjälp av kronofogdemyndigheten med att driva in skulden. Den kan behöva fastställas i Statens VA-nämnd först, om fastighetsägaren bestrider kravet, innan den kan drivas in.