Ordna vattentjänster

När det gäller behov av vatten och spillvatten, anses alla fastigheter där människor bor eller vistas ha behov av en vatten- och spillvattenlösning. Det finns därför ingen anledning i att utreda behovet ytterligare. När det gäller dagvatten krävs en grundligare utredning för att bestämma fastigheten/områdets behov. I princip består kommunens arbete i att utreda om en fastighet eller grupp av fastigheter utgör ett större sammanhang. Grundprincipen, vilken bland annat är omnämnd i propositionen till vattentjänstlagen, är att 20–30 närliggande fastigheter utgör ett större sammanhang. Det kan dock vara färre beroende på hur nära fastigheten eller gruppen av fastigheter ligger ett annat större sammanhang. Är det tillräckligt nära kan de anses ingå i samma större sammanhang. När det gäller att inrätta verksamhetsområde för miljöns skull kan så få fastigheter som 10 fastigheter, enligt praxis, utgöra ett eget större sammanhang där närheten till andra fastigheter inte spelar någon roll. 

Nej, inte så länge det finns behov av den i ett större sammanhang och en avveckling skulle anses vara oförenligt med hänsyn till hälsoskyddet och skyddet för miljön.

Samtidigt finns det numera viss möjlighet till att inskränka ett verksamhetsområde enligt 9 § vattentjänstlagen. En sådan inskränkning är mycket ovanlig, men kan enligt vattentjänstlagen ske till exempel om en utbyggnad inte redan skett och inte heller begärts. I det fall utbyggnad har skett, men området med tiden blivit avbefolkat och fastighetens behov kan ordnas på annat sätt, kan inskränkning också ske. Huvudmannen kan dock bli ersättningsskyldig för eventuell skada som inskränkningen medför.

Avtalsfrihet råder i alla frågor som inte regleras av ABVA eller taxa.

Ja, om fastigheterna i en gemensamhetsanläggning ingår i ett större sammanhang ska hela gemensamhetsanläggningen tas med i verksamhetsområdet. De får behålla sitt nät och de får en gemensam förbindelsepunkt. Har de enskilda vatten- och spillvattenverk kan kommunen välja om de vill expropriera dessa istället för att dra fram allmänna ledningar. I annat fall kan verken anses vara onyttigblivna för vilket/vilka eventuellt ska utgå skälig ersättning. Finns inga verk, ska alltså bara gemensamhetsanläggningens distributionsnät ges en gemensam inkoppling (vilket de troligtvis redan har men har varit belägen utanför verksamhetsområdet).

En lista på alla fastigheter som ingår, med uppgifter om vilka vattentjänster som varje fastighet ska anslutas till, ska bifogas beslutet. En del kommuner vill åskådliggöra listan med en karta där fastigheterna är inritade. Det viktiga är dock listan eftersom varje fastighetsägare som omfattas av beslutet måste kunna läsa ut att just deras fastighet omfattas av beslutet. När det finns flera skiften på en fastighet eller när byggnader på arrenderad mark ska anslutas, kan det vara viktigt att visa på en karta vilket skifte som beslutet avser eller hur stor del av kringliggande mark som ingår i arrendet.

Det finns ingen paragraf eller några föreskrifter som ger kommunen en sådan skyldighet, men frågan kan trots det inte ges något solklart svar. Frågan om kommunens skyldighet att bygga ut VA-nätet har behandlats i vattentjänstlagens förarbeten och i domstolarnas praxis och svaret beror mycket på de specifika omständigheterna. Generellt föreligger en sådan skyldighet sällan när det endast rör sig om en enstaka fastighet.

Enligt vattentjänstlagen 6 § är kommunen skyldig att utvidga verksamhetsområdet om behövs ”med hänsyn till människor hälsa eller miljön” och om det rör sig om ”ett större sammanhang”. Viss ledning kan hämtas av departementschefens uttalande i prop. 1955:121 (sid 61). Han säger där att ett antal av 20–30 anslutna fastigheter kan tänkas utgöra ett antagbart minimum, som dock bör kunna minskas, om bebyggelsen ligger så samlad, att sanitära synpunkter i högre grad gör sig gällande. Därmed avses det minsta underlag som behövs för en allmän VA-anläggning.

Om det endast rör sig om en enda fastighet är det tveksamt om kommunen kan åläggas att utvidga verksamhetsområdet. Det finns dock exempel på rättsfall (se regeringsrättens avgöranden RÅ 1971 not S 54 och RÅ 1967 not I 64) där till och med enstaka fastigheter i närheten av ett befintligt verksamhetsområde ansetts planmässigt och i övrigt ha ett så nära samband med bebyggelsen inom verksamhetsområdet att fastigheternas VA-frågor skulle lösas i det större sammanhanget med den senare bebyggelsen.

Sammanfattningsvis finns ingen regel som ger en enstaka fastighet rätt till allmänt VA endast pga att den ligger nära ett verksamhetsområde. En djupare bedömning får dock göras med hänsyn till de enskilda förutsättningarna.

Enbart kommun, kommunalt bolag eller kommunalförbund kan äga en allmän VA-anläggning och därmed vara huvudman för den.

En allmän anläggning bör ordnas och drivas så att andra allmänna intressen också kan tillgodoses om det är förenligt med anläggningens huvudsakliga mål. Andra allmänna intressen är exempelvis brandbekämpning. Det är aldrig ett allmänt intresse att en storindustri förses med vatten från den allmänna anläggningen i vattentjänstlagens mening. 

Förbindelsepunkten ska ligga i fastighetens omedelbara närhet, vilket i princip innebär strax utanför fastighetsgränsen. Många kommuner har valt att låta den vara belägen 0,5 meter utanför fastighetsgränsen.

Huvudmannen ska bestämma var förbindelsepunkten ska vara belägen efter samråd med fastighetsägaren. Detta samråd syftar till att höra var fastighetsägaren anser att det är lämpligt att förbindelsepunkten förläggs för att huvudmannen ska kunna ta hänsyn till detta i fall där det är möjligt. I slutändan är det huvudmannen som bestämmer var förbindelsepunkten ska förläggas.

Det är inte huvudmannens ansvar att hantera rännstensbrunnar, vägdiken eller andra dagvattenanordningar som behövs för allmän platsmarks dagvattenavledning. Huvudmannen är endast ansvarig att ta emot vattnet (ha en vertikal ledning) från dessa. Allmän platsmarkhållaren ansvarar själv för sin anläggning som är förbunden till det allmänna nätet.

Det ska ske i skälig tid innan. Det är helt beroende av hur omfattande vattenavstängningen är i tid och hur många som drabbas av den. Ungefär två veckor innan kan anses som skälig tid och det är fastighetsägaren som informeras och inte hyresgästerna. Har en fastighetsägare hyresgäster, är det fastighetsägarens ansvar att informera dessa. Det måste också finnas tid för fastighetsägarna att reagera ifall det skulle finnas särskilda omständigheter som måste beaktas vid avstängningen av vattentillförseln, exempelvis om det skulle vara fara för någons liv eller hälsa. Skälig tid är således kopplat till vilka som drabbas och om en fastighetsägare behöver tid på sig att informera sina hyresgäster. Om inte en fastighetsägare meddelas i skälig tid och fastighetsägaren lider skada på grund av detta, kan huvudmannen bli skadeståndsskyldig.

Endast de anordningar som krävs på grund av den allmänna anläggningens konstruktion ska huvudmannen bekosta, äga och drifta. Exempelvis gäller det när huvudmannen har ett trycksatt avloppsnät där fastighetsägarna inte kan ansluta sig med självfall. Detsamma skulle kunna gälla om huvudmannen av någon anledning väljer att lägga en grunt lagt ledningsnät där alla fastigheter måste ha en pump för att nå självfallsledningen. De enstaka fastigheter som på grund av fastighetens läge eller husets läge på fastigheten behöver en pump för att nå en självfallsledning, får bekosta den själv.

Huvudmannen kan kräva att fastighetsägaren gräver gropen som pumphöljet ska stå i och även sätter pumphöljet på plats i gropen. Huvudmannen sätter pumpen på plats och kontrollerar att den sitter rätt och att pumphöljet är korrekt satt. Fastighetsägaren ordnar/bekostar den elinstallation som krävs i fastighetens elanläggning och huvudmannen gör/bekostar den slutliga elinkopplingen till pumpen. Fastighetsägaren får sedan bekosta den el som går åt att driva pumpen. Fastighetsägaren ska fortlöpande se till anordningen och skydda den mot skada. Fastighetsägaren ska snarast anmäla uppkomna fel och driftstörningar till huvudmannen.

Alla uppkomna fel och skador på pumpen bekostas initialt och ordnas av huvudmannen. Om det visar sig att den uppkomna skadan beror på att fastighetsägaren har åsidosatt sina skyldigheter, kan huvudmannen kräva skadestånd för skadan.

Relevant praxis angående ansvarsfördelningen.

En fastighetsägare är skyldig att upplåta det utrymme som krävs för en pump. Placering av pump sker i samråd med fastighetsägaren. Det krävs inte att huvudmannen och fastighetsägaren tecknar avtal om att huvudmannen har rätt att ha pumpen på fastigheten eftersom det redan är bestämt i lagstiftningen att huvudmannen har den rätten. Det är samma regler som gäller för pumpen som för vattenmätaren i detta avseende.