Recipienter

Weserdomen har fått sitt namn för att den aktualiserades av en muddring i floden Weser. EU-domstolen visade att vattendirektivets försämringsförbud är strängt. Av en senare dom (mål C‑535/18) framgår att Weserdomens principer även gäller kemisk grundvattenstatus. Domstolens tolkningar får betydelse när tillåtligheten för VA-verksamheter ska bedömas. I en senare dom (mål C-525/20) slog domstolen fast förutsättningarna för att bara tillfälligt få försämra status, vilka ibland kan begränsa rätten att få bygga om eller bygga ut reningsverk.

Innebörd och miljöeffekter av domarna

MKN för vatten och försämrings- och äventyrandeförbudet ska tillämpas i alla tillstånds- och tillsynsärenden som rör söt- och kustvatten. 

Om en verksamhets utsläpp försämrar recipientens status för en enda kvalitetsfaktor eller ämne/parameter är utsläppet otillåtet. Det gäller även om statusen skulle förbättras i andra avseenden. En tillfällig statusförsämring får tillåtas som inte riskerar blir bestående.

Stoppas reningsverk?

Vattendirektivets förbudsregel riskerar att kollidera med det några år äldre ännu gällande avloppsdirektivet. En bestämmelse i det föreslagna nya avloppsdirektivet kan eventuellt råda bot på detta så att reningsverk alltid kan tillåtas.

Stoppas dricksvattenuttag?

MKN för god kvantitativ status för grundvatten och god kemisk grundvattenstatus ska följas när tillstånd ges till uttag av grundvatten. Grundvattendirektivet är ett s.k. dotterdirektiv till vattendirektivet.

Vattendirektivet accepterar tillfälliga försämringar på grund av exempelvis torka. Mer varaktiga sådana accepteras, förutsatt att vattenmyndigheten i förvaltningsplanen förklarat varför, mildrande åtgärder vidtas, allmännyttan och hälsofördelarna väger tyngre än miljöproblemen och andra utvägar är stängda av tekniska skäl eller blir orimligt dyra.

Föroreningsmängderna i avloppsvatten som töms från ett enda kryssningsfartyg kan motsvara ett tillfälligt utsläpp från flera tusen invånare. Inom Helsingforskonventionen Helcom beslöts för flera år sedan att stora fartyg inte ska få dumpa avloppsvatten i Östersjön.

Fartygen ska samla upp avloppsvattnet så att de kan tömma det i hamnarna, som har rätt att debitera fartygen en hamnavgift.

När Helcoms regler ska börja tillämpas gäller även följande enligt miljöbalken:

• hamnen bedriver en miljöfarlig verksamhet och är skyldig att använda bästa möjliga teknik för att ta om hand avloppsvattnet som den tar emot från fartygen,
• hamnen är ansvarig för att hantera, rena eller slutligt omhänderta avloppsvattnet och föroreningarna från fartygen,
• hamnen kan vara tillståndspliktig enligt miljöbalken (24 kap. 1 § miljöprövningsförordningen).

Gifter och andra föroreningar

Genom brister i hanteringen kan avloppsvatten från fartyg även vara förorenat med olja, metaller och andra miljöfarliga ämnen från exempelvis maskinrum. Avloppsvatten från enbart fartygets hygienutrymmen och restauranger kan innehålla kemikalier men framförallt gasen svavelväte.

Svavelväte kan bildas när avloppsvattnet lagrats länge på fartyget. Gasen är giftig för ögon, lungor och blodets förmåga att transportera syre och är dödlig vid redan låga halter. Den är starkt korrosiv för material som betongledningar och pumpar och metalldelar eftersom den bildar svavelsyrlighet tillsammans med vatten. Det finns flera exempel på att VA-organisationer behövt renovera ledningar och pumpstationer för tiotals miljoner efter att ha tagit emot avloppsvatten från fartyg. Den mottagande hamnen måste kunna visa om att svavelvätehalten i avloppsvattnet är under de nivåer som kan orsaka arbetsmiljöproblem eller korrosion i ledningsnätet om fartygens avloppsvatten ska ledas vidare till det allmänna avloppet. Tekniska lösningar finns redan på marknaden idag.

Kommunala reningsverk är inte byggda för att rena metaller och miljögifter. Om utsläpp av sådana ämnen från orten via reningsverket försämrar recipientens status så att det inte går att följa miljökvalitetsnormer för vatten riskeras reningsverket sitt tillstånd enligt miljöbalken, vilket i så fall får konsekvenser för orten (se Svenskt Vattens branschråd P95). Ett avtal mellan VA-huvudmannen och hamnen om bortledning av fartygens avloppsvatten till kommunens avloppsanläggning befriar inte hamnen från skyldigheten att följa miljöbalken och tillämpa bästa möjliga teknik. Huvudmannaskapet för hamnen saknar betydelse för ansvarsförhållandena.

VA bestämmer

Enligt Lagen om allmänna vattentjänster (LAV) är det VA-huvudmannen som bestämmer om hamnar efter rening av avloppsvattnet (fartygsavfallet) får släppa ut vattnet till den allmänna avloppsanläggningen och som ställer krav på vattnets kvalitet. Det finns regler om detta i LAV. Arbetsmiljölagen ska också följas för att skydda VA-anställda från att skadas av t.ex. svavelväte.

Anslutning till kommunens avloppsanläggning får enligt Naturvårdsverkets föreskrifter bara ske om anläggningen och slammets kvalitet inte störs. Föreskrifterna bygger på EU:s avloppsdirektiv som i artikel 11 och bilaga 1C kräver att avloppsvattnet ska renas innan det släpps till avloppsnätet så att personal, avloppsanläggning, slam och havs- och vattenmiljön skyddas. Många gånger är frågan också reglerad i villkoren för reningsverkets miljötillstånd. Brott mot villkor kan leda till böter eller fängelse.

Lösningar

Lagstiftningen och ansvarskedjan bygger på principen om att förorenaren ska betala. Fartygens och hamnens kostnader för att ta sitt ansvar får inte belasta VA-kollektivets pensionärer, barnfamiljer och andra hushåll på orten. Den som får en kostnad kan och bör föra denna bakåt i ansvarskedjan.

Svenskt Vatten ser tre möjliga åtgärder eller lösningar:

1. fartygen renar sitt eget avloppsvatten och återanvänder renat avloppsvatten för att minska vattenvolymerna som måste tömmas i hamn, eller
2. hamnen bygger ett eget reningsverk och renar avloppsvattnet i likhet med hur industrier, fordonstvättar, bilverkstäder, restauranger m.fl. måste göra, eller
3. hamnen transporterar bort fartygens avloppsvatten för slutligt omhändertagande.

Åtgärderna (2) och (3) är de som går att vidta på land och som hamnen kan påverka. Svenskt Vatten yttrade sig 2011 över en framställan till regeringen från Sveriges Hamnar, Redareföreningen och Världsnaturfonden om att se över reglerna för omhändertagande av avloppsvatten från fartyg. Regeringen klargjorde rättsläget.

Hamnen och den lokala VA-organisationen kan avtala om att hamnen bygger och finansierar den dagliga driften av ett reningsverk som utförs med personal från kommunens VA-organisation. Då ska VA-organisationens alla kostnader täckas.