Vattenkvalitet

Reningsverk och anläggningar för dagvattenrening syftar till att skydda vattenmiljön och våra dricksvattentäkter. Miljökvalitetsnormer reglerar vattenkvaliteten i sjöar, vattendrag, kustvatten, grundvatten och hav samt grundvattennivåerna. 

De rättsliga kvalitetsnivåerna på recipienten eller vattentäkten och till när nivåerna ska nås avgör hur krav på åtgärder utformas. Verksamheter och teknik ska underordna sig vad miljön tål och alla vattentjänsterna kan påverkas.

Kvalitetskraven för sötvattnen bygger på EU:s ramdirektiv för vatten (vattenförvaltningen) och för haven på EU:s havsmiljödirektiv (havsmiljöförvaltningen). De senare faller tillbaka på främst Helsingforskonventionen och aktionsplanen för Östersjön (BSAP). I inlandet styr vattenförvaltningens krav. De styr också längs kusten utom när havsförvaltningen ställer unika krav på kustvattnets kvalitet. 

Miljökvalitetsnormer som gäller i vattentäkterna reglerar inte mikroorganismer som människor kan må dåligt av eftersom normernas primära uppgift är att skydda ekologin.

EU:s direktiv för hav respektive vatten reglerar miljökvalitetsnormer (MKN) som kan påverka förutsättningarna för att släppa ut avloppsvatten och dagvatten samt ta ut vatten från en dricksvattentäkt.

MKN:s kravnivåer definierar vad som menas med god ekologisk och god kemisk status i sjöar, vattendrag och kustvatten samt med god kemisk grundvattenstatus och god kvantitativ status i grundvatten. Ingen får försämra den aktuella statusen i något avseende och ingen får förhindra att en MKN kan nås. Det kallas försämrings- respektive äventyrandeförbud. MKN för havet definierar vad som menas med god miljöstatus i havsbassängerna.

EU:s ramdirektiv för vatten (vattendirektivet), grundvattendirektivet och direktivet om miljökvalitetsnormer reglerar utformning och tillämpning av MKN för vatten medan EU:s ramdirektiv för en marin strategi (havsmiljödirektivet) reglerar MKN för haven.

Tillämpningen av MKN för havet följer delvis andra regler än när MKN för vatten tillämpas. Exempelvis gäller inte försämrings- och äventyrandeförbudet i haven och havens MKN kopplar till internationella konventioner vilket inte MKN för vatten gör. Åtgärdsprogrammens betydelse är olika.

Weserdomen har fått sitt namn för att den aktualiserades av en muddring i floden Weser. EU-domstolen visade att vattendirektivets försämringsförbud är strängt. Av en senare dom (mål C‑535/18) framgår att Weserdomens principer även gäller kemisk grundvattenstatus. Domstolens tolkningar får betydelse när tillåtligheten för VA-verksamheter ska bedömas. I en senare dom (mål C-525/20) slog domstolen fast förutsättningarna för att bara tillfälligt få försämra status, vilka ibland kan begränsa rätten att få bygga om eller bygga ut reningsverk.

Innebörd och miljöeffekter av domarna

MKN för vatten och försämrings- och äventyrandeförbudet ska tillämpas i alla tillstånds- och tillsynsärenden som rör söt- och kustvatten. 

Om en verksamhets utsläpp försämrar recipientens status för en enda kvalitetsfaktor eller ämne/parameter är utsläppet otillåtet. Det gäller även om statusen skulle förbättras i andra avseenden. En tillfällig statusförsämring får tillåtas som inte riskerar blir bestående.

Stoppas reningsverk?

Vattendirektivets förbudsregel riskerar att kollidera med det några år äldre ännu gällande avloppsdirektivet. En bestämmelse i det föreslagna nya avloppsdirektivet kan eventuellt råda bot på detta så att reningsverk alltid kan tillåtas.

Stoppas dricksvattenuttag?

MKN för god kvantitativ status för grundvatten och god kemisk grundvattenstatus ska följas när tillstånd ges till uttag av grundvatten. Grundvattendirektivet är ett så kallt dotterdirektiv till vattendirektivet.

Vattendirektivet accepterar tillfälliga försämringar på grund av exempelvis torka. Mer varaktiga sådana accepteras, förutsatt att vattenmyndigheten i förvaltningsplanen förklarat varför, mildrande åtgärder vidtas, allmännyttan och hälsofördelarna väger tyngre än miljöproblemen och andra utvägar är stängda av tekniska skäl eller blir orimligt dyra.

Dricksvattendirektivet omfattar alla faser i produktionskedjan för dricksvatten. Inte minst ställer direktivet krav på att medlemsstaterna ska kartlägga och bedöma riskerna för förorening av vattentäkter som används för dricksvattenproduktion.

Det innebär att skyddet för sjöar, floder och grundvattentäkter stärks, vilket förbättrar vattenkvaliteten redan vid källan.

Ytterligare viktiga delar av direktivet är förebyggandet och minskandet av föroreningar från jordbruks- och industriaktiviteter, samt specifika krav på att övervaka och säkerställa att dricksvatten uppfyller kvalitetsstandarder för föroreningar som tungmetaller, bakterier och kemikalier. 

Trots att dricksvatten står i fokus skyddar direktivet även indirekt havsvattenkvaliteten genom att skydda sötvattenssystemen som leder till havet.