Distribution av dricksvatten

Allt material påverkar i någon grad vattnets kvalitet och vattnet kommer också att påverka materialens livslängd. Det är viktigt att ta hänsyn till detta när man väljer material och produkter som ska användas i dricksvattenanläggningar. På vägen från vattentäkt till konsument kommer dricksvattnet i kontakt med många olika material:

• Renings- och lagringsbassänger, oftast av betong, ibland med ytbehandling
• Reservoarer, oftast av betong eller rostfritt stål, ibland med målade ytor
• Vattenledningar, oftast av gjutjärn, PVC (polyvinylklorid) och PE (polyeten)

Nedan ges en översikt över huvudgrupperna av material, de associerade riskerna, samt de system som används för granskning och godkännande av material och produkter. Översikten täcker de vanligaste materialen och de mest relevanta godkännandeprocesserna, men är inte heltäckande.

• Betong
  Betong är det vanligast förekommande materialet för bassänger på vattenverk och reservoarer. Betong består i huvudsak av ett bindemedel som cement, ballast och vatten. Dessutom används en del tillsatsmaterial och tillsatsmedel i betong.
  
  
• Segjärn/gjutjärn
  I dag har segjärnsrör ersatt de rör av gjutjärn som tidigare användes för dricksvattenledningar. Både segjärn och gjutjärn behöver någon form av invändigt korrosionsskydd. Numera är det invändiga korrosionsskyddet i allmänhet cementbruk av portlandcement.
  
  Fram till början av 1970-talet användes bitumen som invändigt korrosionsskydd i gjutjärnsrör. I de gamla rör med invändig bitumenbeläggen som fortfarande finns kvar hindrar beläggningar som bildats på rörväggarna kontakt mellan bitumenbeläggning och dricksvattnet. Om de invändiga beläggningarna skadas kan det leda till förhöjda halter av polyaromatiska kolväten (PAH) i dricksvattnet.
  
  
• Stål
  Rostfritt stål fungerar i allmänhet bra i kontakt med färdigt dricksvatten under förutsättning att det inte är syrefria förhållanden. Den kvalitet på stålet som rekommenderas, för att undvika korrosionsskador, är så kallat syrafast stål. Det gäller för råvatten, vatten under beredning och färdigt dricksvatten.

• Koppar
  I dricksvattensammanhang används koppar framför allt till interna vattenledningar och utrustningar som varmvattenberedare i byggnader. På en del platser förekommer det även servisledningar av koppar, men i dag läggs inga nya serviser av koppar.
  
  
• Mässing
  Mässingsinstallationer förekommer, liksom koppar, framför allt i installationer i byggnader i form av vattenkranar, armaturer och kopplingar. Det är viktigt att mässingen är avzinkningshärdig. Mässing innehåller ofta bly, som ger goda egenskaper vid skärande bearbetning och gjutning. Det har dock visat sig att bly kan lakas ut till vattnet efter perioder då vattnet stått stilla. I och med det nya gränsvärdet för bly kommer bly behöva fasas ut från dessa produkter.
  
  
• Polyeten
  Högdensitetspolyeten (PEH) är det mest använda materialet för dricksvattenledningar i dag. För dricksvattenledningar av polyeten finns det två kvalitetsmärkningar som är relevanta: Nordic Poly Mark, ett nordiskt certifikat som styrker att tekniska krav som anges i standarder är uppfyllda, och DK-Vand, ett danskt certifikat som styrker att påverkan på dricksvattenkvaliteten inte är oacceptabelt stor. Även om DK-Vand är ett danskt system finns det inget som hindrar att svenska VA-organisationer kräver DK-Vand-certifierade rör i sina upphandlingar.
  
  
• Gummi
  Vissa gummisorter kan gynna mikrobiologisk tillväxt. Det finns exempel där relativt små komponenter av gummi har orsakat stor påverkan på dricksvattenkvaliteten. Om det förkommer delar av gummi i en produkt är det viktigt att försäkra sig om att produkten är avsedd att användas i kontakt med dricksvatten, exempelvis genom att kontroller att produkten är godkänd enligt den tyska normen DVGW W270. 

Vanligtvis lagras dricksvattnet i en lågreservoar vid vattenverket, för att därifrån pumpas ut på nätet. Ute på ledningsnätet finns ytterligare reservoarer, till exempel vattentorn. Reservoarer ingår i vattenverkets distributionssystem för att hålla en jämn trycknivå hos konsumenterna, utjämna variationer i förbrukningen och utgöra reserv vid till exempel driftavbrott och för brandsläckning.

Reservoarer är en kritisk del av vattenförsörjningssystemet och det är viktigt att man noga tänker igenom hur tillsyn, drift och underhåll ska hanteras. Det kan till exempel vara viktigt att se över tillträdes- och hygienrutiner.

Beroende på placering kan reservoarerna delas in på följande sätt:

• Lågreservoarer: Reservoarer varifrån distribution sker genom pumpning. De är praktiskt taget alltid placerade vid vattenverket.
• Högreservoarer: Reservoarer som är så högt placerade att vattnet kan distribueras med självfall.

De reservoartyper som används är:

• Vattentorn: Fristående byggnad med reservoaren i sin övre del.
• Markreservoar: Reservoar belägen på eller i mark.
• Hydrofor: Trycksatt behållare som ersätter reservoar huvudsakligen vid mindre anläggningar.

Underhåll av reservoarer

Vi på Svenskt Vatten har tagit fram metoder för tillsyn och underhåll av reservoarer. Där får du bland annat veta hur du ska deklorera vattnet för att inte släppa ut för stora mängder vatten med för hög klorhalt efter desinfektion av en reservoar. En mer omfattande publikation är Dricksvattenteknik 4 Efterbehandling och distribution (U9), som du kan beställa i Vattenbokhandeln, se nedan.

Antenner på vattentorn

Vattentorn är ofta högt belägna och placerade i områden som är attraktiva även i andra avseenden. Det är därför inte ovanligt att till exempel mobiltelefonoperatörer vill placera antenner på vattentorn. Om huvudmannen tillåter antenner på vattentorn finns det ett antal saker att tänka på. Ett exempel är att extern personal inte bör ha tillgång till vattentornet på egen hand. Vi har tagit fram Råd och riktlinjer om antenner på vattentorn. SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) har tagit fram underlag för avtal om anläggningsarrende och lokalhyra. 

Återströmningsskydd är utrustning som minimerar risken för att förorenat vatten strömmar tillbaka till dricksvattenledningen och påverkar kvaliteten. Boverkets byggregler och vattentjänstlagen ger ett starkt stöd för att kräva ett ändamålsenligt återströmningsskydd där det finns risk för återströmning av förorenat vatten, med utgångspunkt i att:

• Boverket är den myndighet som ansvarar för utformningen av fastighetsinstallationer. I Boverkets byggregler anges att återströmning av förorenat vatten till system för dricksvatten ska förhindras.
  
  
• I lagen om allmänna vattentjänster tas frågan om återströmning upp i 18 §: ”Huvudmannen är inte skyldig att låta en fastighet kopplas eller vara kopplad till VA-anläggningen om fastighetens VA-installation har väsentliga brister.” Begreppet ”väsentliga brister” innefattar bland annat avsaknad av återströmningsskydd där så krävs. Om detta kan man läsa i propositionen till lagen.

Rent praktiskt kan det däremot bli knepigare eftersom VA-huvudmannen har svårt att vidta åtgärder. En möjlighet är att helt enkelt stänga av vattnet, men då måste man beakta kraven i annan lagstiftning om att olägenheter för människors hälsa inte får uppträda. Genom att då till exempel i stället förse fastigheten med vatten i tankar eller hänvisa till ett tappställe i närheten kan man undvika olägenheter för människors hälsa. En bedömning får göras för varje enskilt fall.

Vätskekategorier och val av skydd

Svenskt Vattens publikation P88 beskriver tillvägagångssättet vid val av återströmningsskydd till ett visst tappställe. Förutom att inventera och kartlägga systemet, måste man kategorisera vätskan som riskerar att strömma tillbaka in i ledningsnätet samt välja skyddsmodul mot återströmning.

Detta kan ibland vålla vissa bekymmer. Det är bra att ha i åtanke att standarden SS-EN 1717 är framtagen för att på bästa sätt skydda dricksvattnet mot återströmning av förorenade vätskor. Vid tveksamhet bör du använda dig av försiktighetsprincipen, det vill säga välja en högre grad av säkerhet vid val av skyddsmodul mot återströmning.

När du kategoriserat vätskan är det möjligt att enligt SS-EN 1717 välja rätt skyddsmodul mot återströmning, vilket Svenskt Vatten rekommenderar. Några exempel på kategorisering av vätskor enligt SS-EN 1717:

• Avloppspumpstation
  I en avloppspumpstation behöver du ibland utföra spolningsarbeten med vatten från ledningsnätet för dricksvatten. Eftersom det i en avloppspumpstation finns avloppsvatten med hälsofarliga mikroorganismer (vätska kategori 5) måste anslutningen av spolanordningen utföras med en skyddsmodul mot återströmning som uppfyller kategori 5, i praktiken luftgap (brutet vatten).
  När det gäller just hälsofarliga mikroorganismer är det viktigt att tänka på att ingen typ av ventil kan skydda mot att till exempel bakterier vandrar tillbaka in i ledningsnätet för dricksvatten. Därför är det luftgap som måste finnas för att förhindra överföring av smitta.
  
  
• Sprinkler i fastigheter
  Sprinkler i en fastighet kan anslutas på olika sätt. Om det vatten som finns i sprinklersystemet blir stillastående innebär det att vattnet i sprinklersystemet bör kategoriseras minst som kategori 3. Undersökningar har visat att sådant stillastående vatten innehåller halter av vissa ämnen som klart överstiger Livsmedelsverkets gränsvärden för dricksvatten.
  
  
• Kärl med dricksvatten för djur
  Om man på en gård med djurhållning fyller på olika kärl med dricksvatten för djuren, då bör anslutningen för påfyllnad utföras med en skyddsmodul mot återströmning som uppfyller kategori 5. När djuren dricker ur kärlet överförs mikroorganismer som kan vara hälsofarliga. Därmed blir den vätska som finns i kärlet klassad som kategori 5 och valet av skyddsmodul mot återströmning blir i praktiken luftgap.